Albert Edelfelt

Pojkarnas lek som en bild av de vuxnas värld:
Albert Edelfelt skildrar samhällsklasserna

Under somrarna på Haiko, målade Albert Edelfelt ofta av invånarna i trakten. I sina verk avbildar han såväl obekymrat sommarfirande ståndspersoner från staden, som den lokala arbetarbefolkningen. Genom att välja allmogen som motiv, sökte Edelfelt i omvärldens ögon förena bilden av Finland med föreställningar om just den svenskspråkiga kustbefolkningens liv och traditioner. Till och med i målningen Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka (1887), som tillkom som ett resultat av en resa till östra Finland, var modellerna i verkligheten haikobor. Konstnären försökte avbilda den nyländska kustbefolkningen så fördelaktigt som möjligt. På detta sätt kunde han som svensksinnad indirekt motsätta sig de förryskningssträvanden som på den tiden förekom från den ryska administrationens sida.

Men med sina motivval visste Edelfelt också att fria till de utländska konstköparna. I bilderna som skildrade den nordiska folkkulturen, kunde dessa världsmän hitta något som svarade mot deras behov av något mindre fragmentariskt och mer genuint än vad den industrialiserade och urbaniserade moderna världen kunde erbjuda.

Edelfelt skildrade det vanliga folket som anspråkslösa och återhållsamma, han förhärligade deras karaktärsfasthet. I folklivsskildringarna upprepas motiv där svårigheter, t.ex. ett obarmhärtigt hav, beslutsamt övervinns. Men det folk Edelfelt målade, verkar ofta vara ett rätt allvarsamt och rentav dystert folk. Man kan se politiska motiv även bakom detta val: om de hade skildrats som nöjda och livsnjutande arbetare, vad hade då hållit liv i deras strävan efter att skapa ett bättre liv genom hårt arbete?

Albert Edelfelt, Gossarna Eklöf på Villa Sjökullas veranda, 1890, oljemålning. Foto; Douglas Sivén.

Albert Edelfelt, Gossarna Eklöf på Villa Sjökullas veranda, 1890, oljemålning. Foto; Douglas Sivén.

Målningarna Lekande pojkar på stranden (1884) och Gossarna Eklöf på Villa Sjökullas veranda (1890) speglar de förhoppningar och förväntningar som fanns på såväl arbetarklassen som på de högre klasserna. Målningen av herrskapet Eklöfs välklädda gossar är en intressant beskrivning av ägandet. Pojken som sitter vid bordet, har avbildats som iögonfallande passiv. Han håller egentligen inte ens i det modellfartyg som ligger framför honom, utan ser bara ut att försiktigt fingra på det med ett likgiltigt uttryck i ansiktet. Pojken på målningen, som en dag ska ärva Borgå Ångsåg efter sin far, förfogar egentligen bara över något som någon annan tillverkat och håller sig på tryggt avstånd från den blånande fjärden som skymtar i bakgrunden, borta från scenen för det verkliga arbetet.

Albert Edelfelt; Lekande pojkar på stranden, 1884, oljemålning. Konstmuseet Ateneum. Foto: Douglas Sivén.

Albert Albert Edelfelt; Lekande pojkar på stranden, 1884, oljemålning. Konstmuseet Ateneum. Foto: Douglas Sivén.

På den andra målningen, har pojkarna istället vågat sig ner i vattnet för att styra sina egenhändigt förfärdigade barkbåtar. Man kan tolka detta som ett aktivt omformande av existerande resurser och kreativt nyskapande från arbetarklassens sida. Den ägande klassen är istället tvungen att huvudsakligen ägna sig åt att försvara sin förvärvade egendom.

På den andra målningen, har pojkarna istället vågat sig ner i vattnet för att styra sina egenhändigt förfärdigade barkbåtar. Man kan tolka detta som ett aktivt omformande av existerande resurser och kreativt nyskapande från arbetarklassens sida. Den ägande klassen är istället tvungen att huvudsakligen ägna sig åt att försvara sin förvärvade egendom.

Det är uppenbart att Edelfelt frångått konventionerna inom historiemåleriet; istället för att koncentrera sig på historiska förebilder och svunna bragder, avbildar han i den nya målarkonstens anda (franska: la nouvelle peinture) mer vardagliga motiv. Det förflutnas hjältar har ersatts av människor ur konstnärens samtid och deras levnadsförhållanden. Även om den akademiska konstutbildningen fortfarande fokuserade på att skildra det idealiska, var det för Edelfelt, liksom för många andra samtida, franska konstnärer, viktigare att återge det åstundade aktuella sinnesintrycket.

En del betraktare ifrågasatte Edelfelts sätt att avbilda människor, det ansågs vara för måleriskt och rentav förtingligande, trots att självaste Vincent van Gogh berömde det. Konstnärskollegan beundrade Edelfelts förmåga att förmedla ett intryck av känslor: inte bara med ansiktsuttrycket utan med hela hållningen och kroppsspråket. Trots detta beröm, lyckades Edelfelt aldrig i sina målningar av det finländska folket helt fullgöra det uppdrag han fått av ordföranden för Finska Konstföreningen, C.G. Estlander, när denne skickade ut den unge, lovande konstnären i världen: ” att i bilder skildra den hjältevärld, som Runeberg odödliggjort i sina dikter”. Denna uppgift förblev åtminstone delvis outförd.  (ST)


Källor:

Anttila, Elina 2001: Albert Edelfelt & la nouvelle peinture. Taidehistoriallisia tutkimuksia 24. Helsinki: Taidehistorian seura.

Konttinen, Riitta 2003: ”Kuvataide suomalaisuuden ja muukalaisuuden puristuksessa”. A. Kervanto Nevanlinna & L. Kolbe (toim.) Suomen kulttuurihistoria 3: Oma maa ja maailma s. 395–401. Helsinki: Otava.

Kortelainen, Anna 2004: Puolivilli puutarha: Albert Edelfeltin Haikko. Helsinki: Otava.

Sarajas-Korte, Salme 1989: ”Maalaustaide 1880-luvulla – ulkoilmarealismi” S. Sarajas-Korte (päätoim.) Ars: Suomen taide 4 s. 200–253. Espoo: Weilin + Göös.

Sinisalo, Soili 2004: ”Kansankuvaus”. in L. Ahtola-Moorhause (toim.) Albert Edelfelt 1854–1905: juhlakirja s. 106–108. Helsinki: Ateneumin taidemuseo.

Vainio-Kurtakko, Maria 2009: ”Idylli vai todellisuus?: Albert Edelfelt ja 1880-luvun pohjoismainen taide”. in I. Karttunen (toim.) Albert Edelfelt ja Pohjolan kesä s. 11–111. Punkaharju: Retretti.