Paris och Haiko –
dekorativ och jordnära påverkan

Som konstnär valde Albert Edelfelt ett för dåtida finländska förhållanden mycket otypiskt yrke, som förenade hantverkartraditioner, akademisk bildning, bohemiska levnadsvanor och borgerliga kulturella ideal. Paris erbjöd den unge konststuderanden en lockande förebild för hur konstnärskapet kunde förverkligas och Paris blev Edelfelts andra hem.

Det brev som Edelfelt skickade till sin mor från Paris år 1873 är fyllt av känslor:

Allt det stora, vackra och underbara mångbrokiga, som jag har sett, roterar fortfarande i mitt huvud: den otroliga mängden av konst, myllret av liv, storstadens monumentalitet, allt förvandlas i mitt huvud till ett kaos, jag måste verkligen tänka i mitt huvud för att komma fram till klarhet för att få enskild bild, till speciella minnen.

Paris blev Edelfelts första erfarenhet både av en storstad och av den totala ensamheten. De här två hemmen, Paris och Borgå, var varandras totala motsatser. Paris var en rastlös skattkammare, medan Borgå var ett oskuldsfullt paradis. Staden innebar sexuell frigörelse – landsbygden sexuell avhållsamhet. Paris hade ett dekorativt, förskönande inflytande på Edelfelts konst, som uppvägdes av Haikos mer grovhuggna och jordnära inflytande. Resan till Haiko var en reningsritual: Haiko var Edelfelts moraliska hem och ett skydd för hans värderingar.

Edelfelt talade flytande franska och antog vintertid en helt fransk livsstil: i Paris sökte han inte gärna andra finländares eller nordbors sällskap. Undantagen utgjordes endast av de närmaste barndomsvännerna och kollegerna.

Varje år växte sig Edelfelts längtan från Paris till Haiko allt starkare under våren, och varje sommar kom den länge emotsedda avresedagen. I Paris tryckande hetta ställde Edelfelt sin ateljé i ordning, gav portvakten instruktioner för sin frånvaro och inledde från Gare du Nord sin resa mot den riktiga sommaren, sommaren på Haiko.

Konkurrensen på den parisiska konstmarknaden var stenhård. Efter sina studieår började Edelfelt ändå nå framgångar. Hans genombrott kom med målningen Ett barns likfärd, som skildrar en fiktiv Haikofamiljs båtfärd till kyrkan med ett litet barns kista. Verket belönades på Salongen i Paris med medalj av III klass år 1880.

Folklivsskildringarna från Haiko är till stilen allvarsamma: folkets vardag var naturligtvis helt annorlunda än de högre klassernas liv. Vissa av livets realiteter ställdes ändå alla samhällsklasser inför. I varje familj var döden närvarande på ett helt annat sätt än idag, och den gjorde även högreståndsfamiljernas liv osäkert. Den behärskade återhållsamheten ansågs vara absolut nödvändig. Ett barns likfärd förmedlar, förutom en bild av kustbefolkningen och en vilja att visa dem utomlands, även en allvarlig fråga – hur ska man förhålla sig till den alltför tidiga döden, som besöker såväl fattiga som rika?

Adelns viktigaste dygd var självbehärskningen. Personerna på målningen visar inte heller några känslor eller söker tröst hos varandra. I dem kan man se den kultur som beundrade tystnaden och återhållsamheten, i motsats till den karelska traditionen med högljudd gråt och jämmer. Eftersom Ett barns likfärd är en fiktiv målning, kan man tänka sig att personernas självbehärskning framför allt beror på betraktarens blick. Det är för att betraktaren skall ha lättare att se på dem, som deras ansikten inte förvrids av smärtan i att förlora ett litet barn.

Edelfelt fick inte bara offentligt erkännande för sin målning, utan även för det sätt på vilket han uttryckte sin identitet. I Parispublikens ögon var helheten värdefull och exotisk. Målningen hade gjorts under Haikos öppna himmel och i den klibbiga oljefärgen kunde man föreställa sig att såväl vinden från havet som fjun från säv och strandängar hade fastnat. (TI)

Källor: Kortelainen, Anna 2004. Puolivilli puutarha: Albert Edelfeltin Haikko. Helsinki: Otava.